Mise-en-scéne är ett franskt teaterbegrepp som betyder ”att ställa på scenen”. Inom filmens värld innefattar begreppet ungefär ”allt du ser i bilden” – hela filmens ”stil”. Förutom skådespelarna och hur de agerar, handlar det om scenografi, ljussättning, komposition, rekvisita, färgsättning, makeup, osv.
För filmskapare är filmens mise-en-scéne ett tidigt beslut som måste tas, eftersom det får stora konsekvenser för förproduktionen och förberedelserna innan man börjar filma.
Scenografi, rekvisita, kostym och makeup
Det övergripande ansvaret för en films utseende hamnar hos en Produktionsdesigner. Tillsammans med regissören tar hen beslut om scenografi, rekvisita, kostym och makeup väldigt tidigt i produktionen.
Scenografi är själva miljön man filmar i. Det kan ske på plats i ”verkligheten” – eller ”location” som det kallas på engelska. Det kan ske i studio, en stor byggnad där man kan bygga upp och kontrollerar miljön helt och hållet. Numer kan det också ske framför stora skärmar eller framför en greenscreen. Oavsett måste miljön byggas upp eller förbättras så att det motsvarar stilen man har valt i filmen.
Rekvisita (”props) är alla saker som inte är fasta i en miljö. Det kan vara tallrikar, väskor, vaser, och dylikt. Rekvisitan måste också stämma överens med filmens mise-en-scéne.
Kostym och makeup har med karaktärernas utseende att göra och är givetvis en stor del av filmens stil.
Ljussättning, kontrast, färgsättning, val av film
Detta är en del av bilden, men lika mycket något som är den del av en films stil och utseende.
Skådespeleri
Hur en skådespelare agerar på film, är upp till de enskilda personerna, men det finns olika ”skolor”:
Klassiskt
Det klassiska skådespeleriet har en läromästare i Stanislavski. Skådespelarna som hör till den här skolan använder sig av observation av människor och analys av dramaturgin i verket för att agera. De fokuserar ofta på rösten, fysiken och känslominnet hos sig själv för att skådespela. Exemplen är många, särskilt från det klassiska Hollywood.
Metod
Metodskådespelarna har Strasberg som ledstjärna. Strasberg grundade något som kallas Actors’ Studio, där studenterna ägnar sig att koppla ihop de egna erfarenheterna med karaktärernas känslouttryck. I varierande grad lever de sig in i rollen de gestaltar.
Metodskådespeleriet fick ett genomslag på 1950-talet med Marlon Brando. Senare tiders främste metodskådespelare är nog Daniel Day Lewis.
Psykofysiskt
Chekov förespråkade att man skulle uttrycka sig fysiskt för att gestalta karaktärernas inre problem.
Motspelaren
Meisner ansåg att man skulle agera sanningsenligt under imaginära omständigheter. Påminner väldigt mycket om metodskådespeleri, men man fokuserar mer på motspelarna än på sig själv.
Överdrivet
I komedier och animerade filmer använder man sig ofta av överdrivet skådespeleri, som nog inte riktigt kan höra till någon skola.