Ljudet revolutionerade filmen, både som industri och som konstform. Strax efter att ljudet introducerats, drabbades världen av nästa katastrof, i formen av en ekonomisk kollaps och galopperande arbetslöshet. Medan USA och Hollywood anpassade sig och pumpade ut filmer som både skildrade verkligheten och som flydde den, gick stora delar av Europa under i kommunism, fascism och nazism.
1. Historisk bakgrund
Under 1920-talet upplevde världsekonomin sina största framgångar någonsin. Aktiepriserna steg oavbrutet och man satsade sina besparingar och tog ut lån för att köpa aktier så billigt som möjligt för att sedan försöka sälja dem så dyrt som möjligt. Det fanns ingen ände på hur rik man kunde bli på aktie- och valutamarknaden. Men i oktober 1929 inträffade den stora börskraschen i USA. Aktiepriserna föll kraftigt och drog med sig världens alla börser. Världen kastades in i en djup depression – extrem lågkonjunktur – som varade i stort sett hela 1930-talet. I USA späddes depressionen på av en serie stormar – the Dust Bowl – som drog över Mellanvästern och som tvingade miljoner människor att migrera, de flesta västerut till Kalifornien.
Franklin D. Roosevelt gick 1932 till val på att komma med ett räddningspaket för den amerikanska ekonomin – the New Deal, och 1933 blev han president efter att ha besegrat den impopuläre Herbert Hoover. Med sin nya giv menade Roosevelt att man med hjälp av lånade pengar skulle kickstarta den amerikanska ekonomin genom stöd till arbetslösa, bidrag till de hårt drabbade bönderna, samt flera stora offentliga byggnationer av dammar, elnät och vägar. De europeiska stormakterna var mer konservativa och menade att uppgången i ekonomin kommer automatiskt.
När de franska ”galna åren” gick mot sitt slut var återuppbyggnaden av den franska industrin och ekonomin i stort sett fullbordad, men också Frankrike drabbades hårt av börskraschen och depressionen, och 1930-talet blev inte så ”galet”. Storbritannien klarade de ekonomiska svårigheterna bättre än de flesta andra europeiska staterna. Arbetarrörelsen hade växt sig stark och blivit det största oppositionspartiet samtidigt som den kvinnliga rösträtten fick ett allt större genomslag. Storbritannien blev mer jämlikt under Mellankrigstiden.
Den svenska Mellankrigstiden präglades också av ökad jämställdhet och jämlikhet. Vänstervindarna friskade i samband med att depressionen nådde Sverige och späddes på av två händelser: I Ådalen 1931 besköts ett socialdemokratiskt demonstrationståg av svensk militär och dödade fem personer; I Paris 1932 begick affärsmannen Ivar Krueger självmord, på grund av att hans tändstickskoncern höll på att gå under och samtidigt rullades det upp en politisk skandal som framför allt drabbade den sittande liberala regeringen. Vid riksdagsvalet 1932 vann därför Socialdemokraterna stort och kunde bilda regering tillsammans med Bondeförbundet (dagens Centern). Socialdemokraterna skulle sedan befinna sig i regeringsställning fram till 1976.
Tyskland hade redan drabbats hårt under 1920-talet, men det var inget mot hur börskraschen och depressionen slog mot den ömtåliga tyska demokratin och ekonomin. USA hade lånat ut pengar till Tyskland och investerat i landets industrier, men nu krävde amerikanerna tillbaka pengar. Den tyska ekonomin gick under och en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen blev arbetslösa. De ekonomiska svårigheterna utnyttjades av extremistiska grupper på både höger- och vänsterkanten, som skaffade sig egna beväpnade frikårer för att slå sunt förnuft i sina meningsmotståndare. Särskilt framgångsrika var nazisterna och 1933 kunde de ta makten. Adolf Hitler blev Tysklands diktator och nazisterna inledde genast en omvälvning av Tyskland. Nazisterna införde raslagar, som framför allt drabbade judarna; man förkastade vissa former av kultur, särskilt sådan som nazisterna betraktade som judisk, kommunistisk eller sexuellt avvikande; och man började rusta upp den tyska militären, i ett uppenbart brott mot Versaillesfreden.
Det enda landet som inte direkt påverkades av depressionen var Sovjetunionen. Deras planekonomi under Josef Stalin verkade gå ganska bra jämfört med Västeuropa. Ekonomin hölls uppe av att de exporterade mycket av sitt spannmål till utlandet medan befolkningen svalt, främst i Ukraina, samt att de hade ett utbyggt nätverk av arbetsläger, Gulag, där fångarna arbetade under slavliknande förhållanden. Den sovjetiska propagandan var väldigt framgångsrik i att visa på industriell produktivitet och växande exporter – den visade givetvis ingenting av baksidorna med den förda politiken. Sovjetunionen blev inte ett rikt land och de få pengarna de hade satsade de gärna på militären.
USA och de europeiska stormakterna tittade på när Tyskland gång efter gång bröt löften och samtidigt blev alltmer aggressivt mot sina grannar. 1938 blev Österrike en del av Tyskland. Våren 1939 gick Tyskland in i Tjeckoslovakien. Fortfarande tittade stormakterna på. I augusti överraskades världen av att Tyskland och Sovjetunionen ingick en pakt om att inte angripa varandra, och den 1 september 1939 angrep Tyskland grannlandet Polen västerifrån, ett par veckor senare gick Sovjet in i östra Polen. Andra världskriget hade inletts.
Filmen blev ett medium som skildrade 30-talets verklighet – depressionen, gangstrar, fascismens tillväxt och krigets antågande. Men filmen fick också ljud, vilket gjorde att musikalen med stora sång- och dansnummer blev en genre, komedin gick från att vara fysisk slapstick till att bli extremt snabbkäftad screwball. Biografernas mörker blev därför också ett sätt att fly den hårda verkligheten.
2. Hollywoods guldålder inleds
Filmen hade precis börjat genomföra den största förändringen sedan filmkameran uppfanns – sätta ljud på den – när världen kastades in i en djup ekonomisk depression. Medan de europeiska filmländerna med få undantag gick alltmer mot auktoritära regimer, skulle Hollywood omfamna de nya innovationerna och de tidiga amerikanska ljudfilmerna skulle på många sätt både avbilda och låta publiken fly från den bistra verkligheten.
2.1. Ljudet anländer
The Jazz Singer (1927) räknas som den första ”riktiga” ljudfilmen. När den kom hade man visserligen redan experimenterat med ljud både bredvid – på skivor eller band – och på själva filmremsan, men det råder inget tvivel om att Warner Bros. hade satsat helt rätt på en musikal med viss dialog. De hade lyckats synkronisera ljudet med bilden och belönades genom ett försprång och stora inledande framgångar. Ljudet räddade Warner Bros. från konkurs, sägs det, men framför allt förändrade det filmen i grunden, både som konstform och som industri.
Inom loppet av några få år ställde Hollywood om till ljudfilm. Den sista fullständiga stumfilmen producerades 1929. Alla produktionsbolag och biografer hade ställt om med mikrofoner och högtalare på bara två år.
När ljudet kom hade världen bemästrat den rörliga bildens berättande. Precis när man hade lyckats börja röra på kameran och placera den var man ville, blev det nu viktigt att kameran inte störde ljudupptagningen. Den placerades inuti ljudisolerade bås så att ljudet från kamerans mekanismer inte fastnade i mikrofonerna som skulle spela in skådespelarnas röster. Bildberättandet blev statiskt under några år. Filmskaparna kompenserade genom att låta skådespelarna tala och sjunga, en förändring som inte passade alla. Många stumfilmsstjärnor hade inte riktigt röster som passade dialog eller sång, och att agera med sin röst krävde helt andra skådespelarmuskler än att uttrycka sig endast med sin kropp och ansikte. Mary Pickford och Douglas Fairbanks, ett par av stumfilmens största stjärnor, pensionerade sig själva från den vita duken efter bara några få ljudfilmer. Charlie Chaplin, den största stumfilmsstjärnan, fortsatte att göra stumfilmer fram till 1940.
Omställningen var dyr. Dels behövde man göra stora investeringar i utrustning och mikrofoner för ljudinspelning; dels behövde man utrusta biograferna med nya projektorer med möjlighet för ljuduppspelning, förstärkar och högtalare. Mycket tack vare de framgångsrika musikalerna betalade sig investeringarna ganska snabbt.
Ytterligare ett ekonomiskt problem var att exporten gick i stå. Under stumfilmsepoken hade filmer varit enkla att exportera över språkgränserna. Svenska filmer fick ett genomslag i USA. Amerikanska filmer fick ett genomslag över hela världen. Anledningen var att de var enkla att översätta. Det enda man behövde översätta var ”skyltarna” i filmen.
När skådespelarna började prata, däremot, blev det genast svårare och dyrare. Under några år spelade Hollywood in flera versioner av sina filmer. Dracula (1931) spelades in i en engelskspråkig version på dagtid. Nattetid spelade man in samma film på spanska. Man översatte manuset och använde samma kulisser men andra skådespelare.
Oliver Hardy och Stan Laurel – Helan och Halvan – spelade in några av sina filmer på flera språk, inklusive tyska. Eftersom ingen av dem talade tyska, uttalade de sina repliker fonetiskt. Detta var inte hållbart, så efter ett tag började man använda undertexter. Det var tidskrävande och kostade en del, men exporten kunde i alla fall fortsätta.
Problemet var det samma för hela världen. Även om amerikanska filmer nådde ut över världen, så var det svårare för de mindre språkgrupperna att producera filmer som fick internationell uppmärksamhet. Ljudet isolerade mindre länders filmindustrier.
2.2. Akademin
Samma år som ljudfilmen kom, 1927, inrättades också the Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). MGM:s filmbolagschef, Louis B. Mayer, hade haft lite problem med fackförbunden som byggde hans hus, och nu ville han inte låta facken få makt över filmbranschen. AMPAS skulle verka för att medla i konflikter mellan filmbolagen och dess anställda, regissörer, skådespelare, författare och hantverkare, utan att blanda in några fackförbund. 1920-talets Hollywood hade också haft en rad av stora skandaler bland filmstjärnorna som hade chockat nationen, så filmbranschen behövde förbättra sitt rykte, ansåg Mayer.
Det bästa sättet att förhindra konflikter och skandaler var att börja ge filmarbetarna priser, ansåg Mayer. Akademins första prisutdelning ägde rum 1929 – the Academy Awards, eller Oscarsgalan, var född. Den första ceremonin är den enda som inte har sänts live på något sätt. Från 1930 sändes den på radio och från 1953 på TV.
2.3. Trender i Hollywood
Musikaler
Under ljudepokens första år fylldes biograferna av sång och dans. År 1930, till exempel, producerade Hollywood mer än 100 musikaler och det säger sig själv att inte alla kan hålla högsta kvalitet. Hollywood lärde sig snabbt att anlita proffsen från Broadway. Teaterscenen i New York hade ägnat sig åt musikaler i många år och deras mest framgångsrika koreograf, Busby Berkeley, lockades till västkusten. Där producerade han musikaler för Warner Bros. med enorma och komplicerade sång- och dansnummer. 1933 släpptes fyra filmer där Berkeley stod för koreografin: Roman Scandals, 42nd Street, Gold Diggers of 1933 och Footlight Parade. Alla fyra var på tio-i-topp-listan för mest inkomstbringande filmer det året och 42nd Street var nominerad till en Oscar för bästa film.
RKO satsade på en osannolik musikalartist. Enligt legenden ska filmbolaget ha testat honom och skrivit en rapport: ”Kan inte sjunga. Kan inte agera. Tappar håret. Kan dansa lite.” Trots det omdömet blev Fred Astaire RKO:s största musikalstjärna tillsammans med Ginger Rogers, som han tidigt parades ihop med. Under 1930-talet gjorde Fred och Ginger nio musikaler tillsammans för RKO, flera av dem blev enorma succéer. De bästa är The Gay Divorcee (1934), Top Hat (1936) och Swing Time (1936).
Komedier
En genre som förändrades i grunden av ljudet var komedin. Trots att en del filmer fortfarande hade inslag av slapstick, så blev de muntliga skämten viktigare. Dialogen blev snabbare och snärtigare, och inte sällan utan dubbla betydelser.
Bröderna Marx var tidiga med ljudfimer. Groucho, Chico, Harpo och Zeppo var etablerade scenkonstnärer från New York och gjorde flera musikaliska varitéshower innan de 1929 gjorde The Cocoanuts, i princip en avfilmad varitéshow med musikalnummer och korta sketcher. De följande fyra åren gjorde bröderna riktiga komediklassiker: Animal Crackers (1930), Monkey Business (1931), Horse Feathers (1932) och Duck Soup (1933). Den sistnämnda är en antikrigsfilm som brukar räknas som brödernas bästa film, men alla har scener som får en att kikna av skratt. Efter Duck Soup lämnade Zeppo show business, men de tre kvarvarande bröderna fortsatte göra filmer ett par decennier till, även om de aldrig nådde upp till 30-talets klassiker.
Under 1930-talet dök det upp en ny subgenre: screwball-komedin. De var ofta romantiska komedier som använde sig av rapp och snärtig dialog – inte sällan omöjligt snabba repliker. It Happened One Night (1934) brukar räknas som den första, medan de bästa är Bringing Up Baby (1938) och His Girl Friday (1940), båda regisserade av Howard Hawks och med Cary Grant i huvudrollen.
Verkligheter
De första åren med ljudfilm gick folk på bio för att fly verkligheten med snabbkäftade komedier och storslagna musikaler, men snart tröttnade man. Biopubliken ville se filmer om världen omkring dem, de ville se skådespelare gestalta deras verklighet och eftersom 1930-talet präglades av depression, arbetslöshet, gangsterkrig och social utslagning, så blev det också populärt att skildra på vita duken.
Det filmbolag som främst kom att förknippas med de här mer realistiska skildringarna av 30-talets sociala problem var Warner Bros. Under 1930-talet gjorde de gangsterfilmer med kontrakterade skådespelare som James Cagney, Paul Muni och Edward G. Robinson i huvudrollerna. Titlar som Little Caesar (1931), The Public Enemy (1931) och I Am a Fugitive from a Chain Gang (1932) cementerade Warner Bros. som ett realistiskt och hårdkokt filmbolag. Snart skrev de kontrakt med Humphrey Bogart, efter att han gjort succé i bolagets The Petrified Forest (1936).
Monster
Universal Studios satsade på skräckfilmer. Det hade de gjort redan under stumfilmstiden, men produktionen tog riktig fart i början av 1930-talet. Detta sammanföll med att många europeiska flyktingar tog sig till USA. Filmskaparna som på Universal omvandlade skräckgenren på 1930-talet hade levt genom skräcken i Första världskrigets skyttegravar. De tog klassiska skräckromaner och filmatiserade dem genom ett filter av tysk expressionism och krigets massdöd.
Universals första skräckfilm med ljud var Dracula (1931). Den följdes av Frankenstein (1931), The Mummy (1932), The Invisible Man (1933), Bride of Frankenstein (1935) och Werewolf of London (1935). Förutom att många av de här var stilbildande, skulle de också få massor av uppföljare och parodier.
Se mer om skräckgenren här.
Systemet
MGM var det sista filmbolaget som anammade ljudfilmen, men under 30-talet byggdes filmbolaget upp som att de hade ”fler stjärnor än himlen.” De skrev många och långa kontrakt med tidens största skådespelare. En stor anledning till att MGM blev Hollywoods största och mest framgångsrika filmbolag är att Louis B. Mayer anställde en ung man vid namn Irving Thalberg.
Irving Thalberg anställdes redan som 18-åring av Universal Pictures, och två år senare blev han ansvarig producent för ett 30-tal filmer. Under sin tid vid Universal hade Thalberg flera duster med Erich von Stroheim – en diktatorisk och perefektionistisk regissör. När von Stroheim vid upprepade tillfällen drog över budget och vägrade korta filmer som var uppåt fem timmar långa, avskedade Thalberg honom. Den unge och oerfarne producenten segrade över den etablerade och vördade regissören. Thalberg var då 24 år gammal och avskedandet av von Stroheim ledde till en ny ordning i Hollywood.
Hollywood hade varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var konstnärer som hade haft total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Thalbergs uppgörelse med von Stroheim gjorde Hollywood till en affärsmodell där producenterna styrde. Det var producenterna som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Hollywood blev en filmindustri där producenterna var allsmäktiga.
Louis B. Mayer fick upp ögonen för Irving Thalberg och han lyckades 1924 locka över honom till MGM. Där gjorde Thalberg MGM till Hollywoods mest framgångsrika filmbolag – det enda som inte förlorade några pengar under depressionen på 1930-talet och det mest prisbelöna. Thalbergs främsta produktioner var Ben-Hur (1925), Tarzan the Ape Man (1932), Mutiny on the Bounty (1935) och A Night at the Opera (1935). Efter en sällsynt semester i september 1936 fick han lunginflammation och dog 37 år gammal.
2.4. Färg
Man hade experimenterat med färgfilm redan i slutet av 1800-talet, men eftersom bilderna som togs var svartvita, hade man varit tvungen att måla direkt på filmremsorna eller använda färgade filter. I början av 1900-talet använde man ett system som innebar att man filmade med flera kameror – en svartvit, en med rött filter, en med grönt filter och en med blått filter. Sedan projicerade man dem med flera projektorer och den sammansatta bilden blev då i färg. Fyra kameror och fyra projektorer var ett dyrt system.
1932 kom Technicolor, ett färgsystem som kallades three-strip-color, då den spelades in på tre filmremsor i en kamera. Fördelen med Technicolor var att den inte krävde några särskilda projektorer, eftersom filmremsan som projicerades redan var sammansatt i färg. Detta kom att bli det mest populära sättet att spela in färgfilm under 1930-talet fram till 1950-talet.
Walt Disney var väldigt tidigt ute med att experimentera med färgfilm. Hans animerade kortfilm Flowers and Trees (1932) ledde att Disney förhandlade sig till ett monopol på animerad Technicolor-film fram till 1935. Om andra animationsbolag ville göra färgfilm, fick de använda Technicolor two-strip eller konkurrerande färgsystem som Cinecolor. Konkurrenterna hade ofta begränsad färgskala. Technicolor var överlägset vad gäller färgåtergivning.
Färgfilm var givetvis dyrt, så det tog ett tag innan Hollywood verkligen fick upp ögonen för det. Man producerade några färgfilmer under 1930-talet, men inga större succéer. Men när Walt Disneys första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs (Snövit och de sju dvärgarna, 1937) i Technicolor blev 1938 års mest inkomstbringande film, vaknade filmbolagen. Året därpå släpptes två milstolpar inom färgfilm: The Wizard of Oz (Trollkarlen från Oz, 1939) och Gone With the Wind (Borta med vinden, 1939). Gone With the Wind vann tio statyetter vid den 12:e Oscarsgalan, däribland för bästa film.
Även om färgfilmen firade stora triumfer under 1930-talet, kom det att dröja till 1950-talet innan majoriteten av filmerna spelades in i färg. Svartvit film var billigare att använda i alla fall fram till i början av 1960-talet. Därefter använde man mest svartvit film främst av konstnärliga skäl. Det gäller fortfarande idag.
2.5. Koden
Även om Louis B. Mayer hade bildat Akademin för att delvis skyla över Hollywoodstjärnornas skandaler, så fortsatte många skådespelare att leva livet. Skandalerna upphörde inte, och Hollywoods image som ett syndens näste fanns kvar. Om man inte kunde kontrollera skådespelarnas egna privatliv, så kunde man i alla fall göra något åt det som visades på den vita duken.
1922 bildade flera av filmbolagen i Hollywood arbetsgivarföreningen Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA). Till sin första ordföranden valdes Will H. Hays, en övertygat kristen presbyterian som tidigare hade arbetat under den amerikanske presidenten Warren Harding. Efter ett par år kom en ett slags formel (”the Formula” kallades det) som tvingade filmbolagen att lämna in korta synopsis över filmerna de planerade att producera, samt ett antal riktlinjer som filmerna borde följa. När ljudet kom hade listan utvidgats till att kallas ”Don’ts and Be carefuls” och begränsade vad som kunde sägas och visas i filmerna, men listan var inte tvingande på något sätt.
Efter påtryckningar från flera, framför allt kristna, grupper och organisationer, så utvecklade Hays MPPDA:s riktlinjer till en kod som kom att kallas för the Hays Code, eller bara the Code. Från 1934 tvingades alla filmer som producerades i Hollywood att följa the Code och godkännas av MPPDA för att få distribution på USA:s biografkedjor. Givetvis fick inga karaktärer visas nakna eller svära (inklusive om Gud eller Jesus), men koden gick ganska långt: Man fick inte nämna sex; man fick inte visa en man och en kvinna tillsammans i en säng – inte ens om de var gifta; endast gifta par fick lov att kyssas på film; Homosexualitet fick inte antydas över huvud taget; Och inga relationer över rasgränserna var tillåtna.
Filmer som producerats före 1934 kallas ofta för Pre-Code-filmer och kan innehålla en del av det som the Hays Code förbjöd, men från 1934 fram till mitten av 1960-talet tvingades alla amerikanska filmer att uppfylla koden. Detta var inget som den amerikanska regeringen hade med att göra, utan det var filmbolagen som censurerade sig själva.
Koden påverkade givetvis filmerna som producerades. Warner Bros, exempelvis, som hade specialiserat sig på hårdkokta filmer om den stora depressionens verklighet, tvingades överge realismen. Istället fokuserade de på historiska dramer och svärdfäktarfilmer med nya stjärnor som Bette Davis, Olivia de Havilland och Errol Flynn. I vissa fall tvingades filmskaparna att uppfinna sätt att kringgå koden på innovativa sätt. Replikskiftena kunde innehålla fler dubbelbetydelser, till exempel, eller så kunde man visa att ett samlag genomförts genom att klippa till ett tåg som åker in i en tunnel. Ibland kunde begränsningarna helt enkelt leda till att man gjorde filmerna bättre.
3. En splittrad värld
3.1. Frankrikes 1930-tal
Filmen hade ju uppfunnits i Frankrike, men de fick inte riktigt igång en filmindustri. Många franska filmskapare experimenterar med filmen som uttrycksmedel. En del kallas för poetisk realism, andra kallas för impressionism, men till skillnad från den tyska expressionismen blir de inte riktigt några enade konstnärliga strömningar.
1930-talets främsta franska filmskapare är Jean Renoir, son till en av Frankrikes främsta konstnärer inom måleriet, Pierre-Auguste Renoir. Pappan var en impressionistisk målare, sonen blev en framgångsrik regissör vars främsta verk anses vara La Grande Illusion (1937), om franska krigsfångar under första världskriget som försöker fly, och La Règle du Jeu (1939), en satir över samtidens franska överklass. Jean Renoir var övertygad kommunist, så när nazisterna intog Frankrike våren 1940, flydde han till Hollywood.
3.2. Flykten från Nazityskland
Filmen i Tyskland hade upplevt ett uppsving under 1920-talet – både ur ett konstnärligt och kommersiellt perspektiv. Men börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen drabbade Tyskland mycket mer än många andra europeiska länder. De hade dessutom straffen från Versaillesfreden hängande över sig. De ekonomiska problemen förvärrades snabbt och arbetslösheten steg kraftigt. Samtidigt var den fortfarande unga demokratiska förbundsrepubliken politiskt instabil.
Tyska filmskapare ställde om till ljudfilm ganska sent. Den första tyska ljudfilmen anses vara Der blaue Engel (1930) av den judiske regissören Josef von Sternberg och med Marlene Dietrich i huvudrollen.
Samma år gjorde Fritz Lang gjorde seriemördarfilmen M, som fick stor uppmärksamhet.
Nazisterna tog makten i Tyskland 1933. Många filmskapare hade flytt landet redan tidigare, men maktövertagandet ledde till en massflykt. Ernst Lubitsch, Michael Curtiz, Peter Lorre, Marlene Dietrich, Fritz Lang, Karl Freund, Douglas Sirk och Billy Wilder är exempel på några regissörer, skådespelare och filmarbetare som flyr Nazityskland och som senare dyker upp i Hollywood.
Den tyska filmindustrin blir snabbt en del av den tyska propagandamaskinen. Några filmer görs för att utmåla judar som världens ondska, med Der Ewige Jude (1940) och Jud Süss (1940) som främsta exempel. Många propagandafilmer syftar till att stärka den tyska nationalismen och nazismen. Då framträder en kvinnlig dokumentärfilmare som nazitysklands främsta filmskapare: Leni Riefenstahl. Hennes viktigaste propagandaverk är Triumph des Willens (1935), om 1934 års partidagar i Nürnberg, och Olympia (1938), som handlar om Hitlers stora propagandavinst: de olympiska sommarspelen i Berlin 1936.
3.3. Brittiska mästarregissörer
Den brittiska filmindustrin växte och frodades fram till slutet av 1930-talet. Gaumont, ett franskt filmbolag, hade etablerat ett dotterbolag där redan 1899 och det skulle senare växa och komma att ingå i The Rank Organisation, ett underhållningskonglomerat som innehöll filmbolag, filmstudios och biografer (bl.a. Odeon).
Storbritanniens främsta filmskapare redan från stumfilmstiden hette Alfred Hitchcock. När ljudet kom var det Hitchcock som gjorde den första brittiska ljudfilmen, Blackmail (1929). Under 1930-talet gjorde Hitchcock en rad succéer – The Man Who Knew Too Much (1934), The 39 Steps (135), Sabotage (1936) och The Lady Vanishes (1938), till exempel – som väckte stor uppmärksamhet också utanför Storbritannien. 1939 lockades Hitchcock till Hollywood där hans karriär blev ännu mer framgångsrik.
Kring The Rank Organisation samlades många av de som skulle bli framstående brittiska filmskapare. En framgångsrik regissör hette Michael Powell som i slutet av 1930-talet började samarbeta med en manusförfattare med det lika osannolika som fantastiska namnet Emeric Pressburger. De två bildade ett partnerskap, The Archers, och under 1940-talet gjorde de några av de vackraste brittiska filmerna som någonsin gjorts: The Life and Death of Colonel Blimp (1943), A Matter of Life and Death (1946), Black Narcissus (1947) och The Red Shoes (1948).
3.4. Svenska komedier
När ljudet kom till den svenska filmen blev den en fortsättning av en folklig teatertradition. Många av 1930-talets svenska filmer byggde på folklustspel och buskiskomedier, som Söderkåkar (1932), Anderssonskans Kalle (1934), Ebberöds bank (1935) och Pensionat Paradiset (1937). Den sistnämnda gav upphov till det nedlåtande epitetet pilsnerfilm, som kom att beskriva många komedier där man åt och framför allt drack mycket. De blev publikframgångar, men kritikerna hatade dem. Några av de stora svenska skådespelarna på 1930-talet hette Fridolf Rhudin, Adolf Jahr, Åke Söderblom, Thor Modéen, Hjördis Petterson, Julia Caesar, och Dagmar Ebbesen.
Den störste av dem alla var dock Malmösonen Edvard Persson. Medan han fortfarande jobbade inom teatern, bland annat på Hipp (förkortning av Hippodromen) i Malmö, spelade han in några stumfilmer. 1932 flyttade han till Stockholm och spelade in sin första ljudfilm, Söderkåkar (1932). Året därpå skrev han kontrakt med det nystartade Europafilm och under resten av 1930-talet kom han att bli Sveriges mest framgångsrika skådespelare. Hans största framgångar var Augustas lilla felsteg (1933), Söder om landsvägen (1936) och Kalle på Spången (1939). De två senare filmerna skulle också bli väldigt framgångsrika i Danmark, där de gick på biografer flera gånger om dagen under nazisternas ockupation av landet.
Samtidigt som den svenska filmindustrin mest pumpade ut folkspelskomedier, blev den svenska skådespelaren Greta Garbo världens mest kända. Och hennes röst visade sig passa alldeles utmärkt även för ljudfilmer. 1932 gjorde hon Mata Hari, en verklighetsbaserad berättelse om en exotisk dansös som blir avrättad för landsförräderi under Första världskriget, och Grand Hotel, som blev det årets största kassasuccé.
1934 gjorde Garbo en amerikansk film om en svensk drottning – Queen Christina. Drottning Kristina abdikerade från den svenska tronen, omvände sig till katolicismen och levde ut sina dagar i Rom. Enligt filmen har det lika att göra med att Kristina vill finna friheten att leva som man vill. Garbos karaktär har sexuellt umgänge med en spansk ambassadör och i en scen kysser hon en kvinna. På många sätt föreställer Queen Christina delar av Greta Garbos liv. Garbo var också en kvinna som ville leva som hon ville. Hon var tillbakadragen, gav sällan intervjuer och ville ha full konstnärlig frihet över de filmer hon var med i. Det gick också rykten om att Garbo hade homosexuella relationer, hon gifte sig aldrig och fick inga barn. 1942 var Garbo med i en flopp, därefter lade hon ner skådespeleriet helt och flyttade till New York där hon levde resten av sitt liv. Hon dog 1990.