Film är en dubbeleggad konstform. Å ena sidan är det en konstform som andra, det vill säga den försöker uttrycka en konstnärlig vision; Å andra sidan är det en kommersiellt åtagande.
En låt, en tavla eller manuset till en pjäs är oftast visioner från en enda person och i många fall förblir det så. Pjäser sätts upp på teater och då blandar man in regissörer, scenografer och skådespelare för att förverkliga konstverket. En film involverar ibland flera hundra människor. Många av dem har hand om en liten, liten del av konstverket – filmen – regissören och producenterna har hand om helhetsbilden. Men det är många röster som på något sätt ska enas som en.
En film kräver finansiering i förväg och har höga kostnader. Det är dyrt att göra film och pengarna måste hittas innan man filmar en enda filmruta. Det är också riskabelt. När en produktion inleds har filmskaparna ingen aning om de sitter på en succé eller en flopp. Det enda man kan vara säker på är att ingen som sätter igång en filmproduktion, planerar för att misslyckas. Men man kan aldrig veta. Det är alltså en dyr och mycket riskabel konstform.
Den höga risken kan leda till att man försöker blidka publiken och leta efter lättsmälta berättelser så att man kan tjäna tillbaka pengarna man satsat och väldigt gärna en hel del till. Det innebär samtidigt att man kanske kompromissar med sin konstnärliga vision – antingen för att man inte har råd att göra filmen man vill, eller att man kanske vill locka så stor publik som möjligt och därför tar bort delar som man tror att allmänheten inte vill se.
En film balanserar hela tiden gränsen mellan det som man som konstnär vill uttrycka och det som man tror att publiken vill ha. En pjäs kan man lägga ner om premiären inte går så bra. När en film har premiär, så har den redan kostat allt den ska kosta. Det är ett högt spel att vara filmskapare och ibland måste man tyvärr kompromissa bort sin konstnärliga vision.