1. Historisk bakgrund
När det första världskriget bröt ut 1914, tog den vackra eran slut. De följande fyra åren grävde de europeiska stormakterna ner sig längs frontlinjerna. Miljoner människoliv gick till spillo i lönlösa attacker över ingenmansland där de anfallande soldaterna fastnade i taggtråd och mejades ner av kulsprutor från de försvarande positionerna. Döda kroppar staplades på hög i skyttegravarna och ruttnade i gyttjan. Soldaterna som skadades av kulor eller av frätande gaser återvände från kriget vanställda och handikappade. Nästan alla som överlevde bar på posttraumatiska symptom och tillbringade resten av sina liv med allt från återkommande mardrömmar till kliniskt vansinne.
Efteråt stod Tyskland som krigets stora förlorare. I Versaillesfreden som undertecknades 1919 förödmjukades landet genom att de var tvungna att begränsa sin armé kraftigt; de var inte tillåtna att ha någon flotta eller flygvapen; de tvingades lämna ifrån sig landområdet Alcasce-Lorraine till Frankrike och alla sina kolonier till de andra segrarmakterna; och de tvingades betala stora skadestånd till framför allt Frankrike. Tyskland tog på sig hela skulden till kriget.
Samtidigt som kriget tog slut, drabbades världen av en pandemi, en influensa som ovanligt nog främst drabbade unga vuxna: Spanska sjukan. Man vet inte varifrån viruset kom, men de första fallen inträffade i Kansas, USA, och därifrån verkar den ha spridits till Europa, troligen via soldater. Namnet Spanska sjukan kommer av att det var i Spanien de första rapporterna om sjukdomen publicerades. Dödligheten var hög. Man räknar med att mellan 50 och 100 miljoner människor dog i pandemin.
Efter Versaillesfreden utvecklades Tyskland på väldigt paradoxala sätt. Å ena sidan blev 1920-talet en väldigt liberal period med stora kulturella framgångar. Berlin blev ett nöjescentrum där alla sexualiteter och könsidentiteter accepterades, nattklubbarna blomstrade och konstformerna frodades, inte minst filmen. Å andra sidan brottades landet med ekonomiska svårigheter, hög arbetslöshet och en rad maktlösa minoritetsregeringar som avlöste varandra. Problemen blev en grogrund för extremistiska rörelser på både vänster- och högerkanten, och Nazismen både föddes och växte sig stark under den här tiden.
Stora delar av Frankrike hade varit skådeplats för de största och mest förgörande slagen under världskriget. 3,4 miljoner franska soldater och civila hade fått sätta livet till. Men på 1920-talet blev Paris åter Europas huvudsakliga kulturella centrum. Författare, musiker och konstnärer från hela världen samlades i den franska huvudstaden. 1920-talet i Paris brukar kallas Années folles, de galna åren. Amerikaner som Gertrude Stein, F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway träffade spanjorer som Pablo Picasso, Salvador Dali och Lois Buñuel, samtidigt som Josephine Baker uppträdde, Maurice Ravel komponerade och Coco Chanel designade kläder. På många sätt kan man se Années folles som en fortsättning på Belle Epoque, bara med ett kort uppehåll för ett världskrig.
Storbritannien hade utkämpat första världskriget sida vid sida med Frankrike, och många unga brittiska män hade fått sätta livet till på fransk mark och lika många mentalt och fysiskt söndertrasade män återvände till ett Storbritannien som levde kvar i 1800-talets klassamhälle. Omedelbart efter kriget fick Irland självständighet från britterna, även om en del av ön stannade inom väldet: Nordirland.
Också Ryssland kämpade på Frankrikes och Storbritanniens sida under kriget, men de drog sig ur 1917 när landet kastades in i en revolution med ett efterföljande inbördeskrig som slutade med att Bolsjevikerna – det revolutionära kommunistiska partiet – vann och tog makten. 1922 bildades den socialistiska staten Sovjetunionen med Vladimir Lenin som ledare. När han dog två år senare tog Josef Stalin makten i Sovjetunionen.
Sverige höll sig utanför första världskriget, men drabbades ändå av varubrist och ransoneringar. Våren 1917 blev särskilt svår och vi hade hungerkravaller runt om i landet, många slogs ned av ridande polis. Men också i Sverige lättade det efter ett tag och vi fick också ett glatt 20-tal. Omedelbart efter kriget fick också svenska kvinnor rösträtt. Reguljära radiosändningar inleddes 1925.
USA var länge motvilliga till att blanda sig i de europeiska maktspelen som ledde fram till det första världskriget, men under kriget skickade de mängder av stöd till främst Frankrike och Storbritannien. Som ett svar på USA:s stöd till Tysklands fiender, började tyska ubåtar sänka amerikanska handelsfartyg i Atlanten. 1917 gick USA med på fransmännens och britternas sida. Amerikanska soldater och vapen hjälpte dem att till slut besegra tyskarna.
Efter kriget tog USA beslutet att förbjuda all produktion, distribution och försäljning av alkohol i hela landet. Vissa distrikt och delstater gick längre och förbjöd också både ägande och konsumtion av alkohol. Förbudstiden ledde visserligen till att alkoholkonsumtionen gick ner, men nästan överallt uppstod illegala barer, så kallade speakeasies, där man kunde konsumera alkoholhaltiga drycker. Smugglingen och hembränningen ökade dramatiskt och i vissa städer, inte minst Chicago och New York, växte gangsterorganisationernas makt lavinartat.
Samtidigt brukar det amerikanska 1920-talet kallas för the Roaring Twenties – det glada tjugotalet. Kvinnorna fick rösträtt och började frigöra sig från det manliga förmyndarskapet. Glädjen berodde väldigt mycket på musiken: jazzen fick ett enormt genomslag bland städernas unga och samtidigt kunde man konsumera musik hemma, både på radio och på grammofon.
I hela världen bidrog filmen till 1920-talets glädje. Under den här perioden mognade den till en konstform som underhöll massorna. Filmproduktionen ökade, biograferna blev större och biljettintäkterna drev filmbolagen till att bli storindustrier.
2. Den amerikanska filmrushen
Precis när de europeiska filmskaparna hade börjat göra långfilmer, kastades kontinenten in i det första världskriget, och filmproduktionen stannade av. Amerikanerna höll sig utanför kriget inledningsvis och började samtidigt göra massor av filmer, långa som korta, i sitt nya filmfabrik i Hollywood.
2.1. Hollywoods barndom
D.W. Griffith hade gjort den första filmen i Hollywood, men hans stora genombrott kom i och med The Birth of a Nation (1915). Det är varken den första amerikanska långfilmen eller särskilt nyskapande vad gäller klippteknik eller berättande, men den kom att få ett enormt genomslag. Filmen är en tre timmars episk resa genom det amerikanska inbördeskriget och den efterföljande rekonstruktionen av den amerikanska södern och handlar om två släkter genom tre årtionden. Flera olika parallella handlingar pågår samtidigt genom omvälvande epoker i den amerikanska historien.
The Birth of a Nation är också en glödande rasistisk film. Den glorifierar Ku Klux Klan genom att göra dem till riddare som räddar vita kvinnor från att våldtas av svarta frigivna slavar. Verklighetens KKK, som hade somnat in efter rekonstruktionen, vaknade till nytt liv i samband med filmens premiär, och i början av 1920-talet kunde man räkna KKK:s medlemsantal i miljoner. Filmiskt sett kanske den är ett mästerverk, men filmens eftermäle överskuggas av dess rasism.
Under 1910-talets andra hälft etablerade sig fler och fler filmbolag i Hollywood. Många av de mindre filmbolagen samlades kring Gower Street, där de kom att producera massor av B-filmer fram till 1950-talet. Eftersom bolagen på Gower Street var mindre framgångsrika, kom området att kallas för Poverty Row.
En bit öster om Hollywood etablerade en man vid namn Mack Sennett ett filmbolag som hette Keystone Studios. Där kom han att producera mängder av slapstickkomedier på runt 20 minuter (två rullar). En serie filmer hette Keystone Kops, och handlade om fullkomligt inkompetenta poliser. Många stumfilmskomiker fick sin start hos Keystone Studios. Harold Lloyd, Fatty Arbuckle och Mabel Normand. Deras mest berömda upptäckt var dock Charlie Chaplin.
Charlie Chaplin
Charlie Chaplin föddes i England 1889. Båda hans föräldrar var underhållare på olika scener runt om i London och England, men hans pappa var alkoholiserad och försvann tidigt ur Charlies liv, medan hans mamma led av psykiska problem och var in och ur sinnessjukhus under Charlies barndom. Trots detta blev han själv en underhållare på scen, redan från fem års ålder. Från 14 års ålder var han regelbundet skådespelare i Londons teaterdistrikt, West End. 1908 gick han med i en vaudeville-trupp tillsammans med sin bror, Sydney, och 1913 var de på sin andra amerikanska turné då han upptäcktes av Keystone Studios.
Chaplin hann spela in en film i en mindre roll, innan hans vagabondkaraktär gjorde debut på den vita duken i februari 1914. De säckiga byxorna och tajta kavajen, den lilla hatten och de stora skorna, men framför allt mustaschen, var fullt formade i de följande filmerna han gjorde för Keystone. Hans persona visade sig vara en succé och när han skulle förhandla ett nytt kontrakt med Keystone, kunde de inte erbjuda de summorna han begärde, så han lämnade. Under åren som följde var under kontrakt hos filmbolagen Essanay, Mutual och First National och varje gång han förhandlade ett nytt kontrakt, blev det mer lukrativt och Chaplin fick alltmer kontroll. 1918 var han världens bäst betalda och mest berömda filmstjärna. Han hade sin egen studio och han producerade, skrev och regisserade sina egna filmer.
När Chaplin 1919 var med och bildade filmbolaget United Artists, var han fortfarande under kontrakt med First National. När det kontraktet tog slut, var Charlie Chaplin ännu friare att göra filmer som han ville göra. Fram tills dess hade han bara gjort two- eller three-reelers – två eller tre rullars filmer på mellan 30 och 60 minuter. Med sin nyfunna frihet började han göra långfilmer. Han hann göra två innan ljudfilmen anlände 1927, men även efter det fortsatte Chaplin att vara stum på bioduken. I alla fall tills han inte längre kunde vara tyst om Adolf Hitler, men mer om det senare.
Majoriteten av Chaplins stumfilmer hade något slags socialt budskap, trots att de alla var slapstickkomedier. Han hade vuxit upp under fattiga förhållanden med periodvis frånvarande föräldrar, så i hans filmer var han alltid på de fattigas och de förtrycktas sida. Några av hans mest berömda kortfilmer är The Immigrant (1917) om en nyanländ invandrare till Amerika; Shoulder Arms (1918) där Chaplin spelar en soldat i första världskriget; och The Kid (1921) i vilken Chaplin tar hand om ett övergivet barn.
Keaton och de andra
Buster Keaton var en av Chaplins största konkurrenter på den vita duken, men han hade en lite senare start och hans slapstickkomedi bestod ofta i halsbrytande stunts. Han inledde sin karriär som vaudevilleaktör och var inledningsvis inte särskilt intresserad av film. 1917 träffade han dock Roscoe ”Fatty” Arbuckle och av regissören kastades Keaton in i en biroll en av Arbuckles komedier. Han visade sig vara en naturlig talang och fram till 1920 gjorde Keaton och Arbuckle 14 filmer tillsammans. Det året fick Keaton en egen produktionsenhet och började producera, skriva och regissera sina egna kortfilmer, ett par år senare gjorde han nästan uteslutande långfilmer. Några av dem räknas som stumfilmsklassiker: Sherlock Jr. (1923), The General (1926), och Steamboat Bill Jr. (1928). I den sistnämnda gör Buster Keaton ett minnesvärt och livsfarligt stunt: en två tons husgavel faller över honom, det enda som räddar honom är ett öppet fönster.
Se mer om komedier i kapitlet om genren.
Även om 1920-talets mest populära genre var slapstickkomedier, så gjorde man givetvis dramatiska filmer också. Mary Pickford var världens bäst betalda och mest populära kvinnliga filmstjärna under stumfilmstiden. Hon hade redan 1916 skrivit ett kontrakt som gav henne total kontroll över filmerna hon spelade i, samtidigt fick hon en rekordhög lön: hon var inte bara Hollywoods bäst betalda kvinnliga skådespelare, den enda mannen som tjänade mer än henne var Charlie Chaplin. Mary Pickford inledde 1917 en affär med stumfilmstidens främste dramatiske skådespelare: Douglas Fairbanks. De var båda gifta på varsitt håll, men när deras respektive skilsmässor var klara kunde de gifta sig 1920. Eftersom Fairbanks var Hollywoods tredje bäst betalda skådespelare, blev Pickford och Fairbanks filmstadens främsta ”powercouple”.
Se mer om dramafilmer i kapitlet om genren.
2.2. Studiosystemet
När 1920-talets inleds har det skapats ett studiosystem i Hollywood. Det innebär att filmbolagen och deras chefer och producenter, skriver kontrakt med alla som gör en film. Allt från regissörer, till skådespelare och hantverkare som bygger kulisser, eller sömmerskor som syr kostymer. Skådespelare och regissörer kunde kontrakteras på tid, ofta flera år i taget, eller på ett visst antal filmer. Under kontraktslängden var man bunden till filmbolaget och kunde inte arbeta för någon annan, om man inte skrev särskilda utlåningskontrakt. Vissa bolag skrev korta eller få kontrakt, medan andra knöt till sig så många filmstjärnor de hade råd med, och kunde sen tjäna pengar på filmintäkter eller på att hyra ut skådespelare.
En del av de här filmbolagen hade egna studios. Filmbolag är ”film studio” på engelska, vilket kan vara förvirrande. Här betyder studio en byggnad där filmskaparna kan kontrollera ljus, ljud och atmosfär, motsatsen till ”location” när man filmar i verkliga världen.
De åtta största filmbolagen i Hollywood brukar kallas för the Majors. Fem av dem var the Big Five (Paramount, 20th Century Fox, Warner Bros, MGM och RKO) som förutom att de producerade filmer, ägde distributionen och visningsmöjligheterna. De distribuerade således egenproducerade filmer till egenägda biografkedjor. De tre andra kallades the Little Three (Universal, United Artists och Columbia) och de ägde inga biografer och ägnade sig nästan uteslutande åt att producera filmer.
Universal Pictures skapades 1912, när ett antal mindre filmbolag slogs ihop. De hade då flera studios i Fort Lee, Jacksonville och Hollywood, men de fokuserade allt mer på Kalifornien, bortom Edisons grepp. 1915 invigdes deras filmstudioområde norr om Hollywood, Universal City, och bolaget var redan då Hollywoods största filmproducent. 1917 anställdes en demonproducent vid namn Irving Thalberg och två år senare blev han chef för Universals filmproduktion, han hade då precis fyllt 20 år. I mitten av 1920-talet satsade Thalberg på filmatiseringar av berömda skräckromaner. Både The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925) blev stora succéer för Universal.
Paramount Pictures har också sitt ursprung i flera mindre filmbolag. 1912 bildades Famous Players Film av Adolf Zukor och det brukar räknas som fröet till Paramount. Under de första årtiondet producerade Paramount en lång rad filmer regisserade av D.W. Griffiths störste konkurrent: Cecil B. DeMille. Paramount hade skrivit kontrakt med flera filmstjärnor som räknades som de mest inkomstbringande under 1910-talet: Mary Pickford, Douglas Fairbanks, Gloria Swanson och Rudolph Valentino. I takt med att filmstjärnorna hämtade in mer pengar till bolaget, ökade deras löner och därmed kostnaderna för att producera film. Paramount löste det genom att börja köpa upp biografkedjor runt om i landet. De garanterade på så sätt att det över hela USA fanns biografer som kunde visa filmer från Paramounts stjärnfabrik.
20th Century Fox brukar räkna sin begynnelse till 1915, eftersom grundaren William Fox började producera film det året. Han hade då varit i filmbranschen under några år, som ägare till nickelodeons och biografer. Fox filmer under 1910-talet kom att räknas som B-filmer – snabba och billiga att producera, men samtidigt publikfriande och väldigt inkomstbringande. De gjorde en lång rad B-västerns med Tom Mix – vilket var skådespelarens riktiga enastående namn. En regissör som inledde sin karriär hos Fox var John Ford, som gjorde ett 60-tal stumfilmer för Fox.
Columbia Pictures hade en svårare födelse än många andra filmbolag. Det grundades 1921 som Cohn-Brandt-Cohn (CBC) av två bröder som aldrig kom överens, samt en man som stod mitt mellan dem. Jack Cohn stannade i New York för att sköta filmdistributionen, medan Harry Cohn åkte till Hollywood för att producera filmerna. Mellan dem stod Joe Brandt, som skötte ekonomin. Bolagets första filmer hade låg budget, låg kvalitet och låga publiksiffror, men efter ett tag lyckades Harry få Jack och Brandt att satsa lite extra pengar på långfilmer, samt byta namn till Columbia Pictures. Framgångarna kom nästan omedelbart. De var inte några stora succéer, men Columbias filmer gick nästan aldrig med förlust.
United Artists startade 1919 som ett försök av dårarna att ta över dårhuset, som en konkurrerande filmbolagschef sade. I slutet av 1910-talet hade studiosystemet etablerats. Samtidigt skärpte filmproducenterna kontrollen över sina produkter. Thalberg, Zukor och Cohn styrde över sina bolag som industrialister styrde över sina fabriker. Skådespelare och regissörer vara bara arbetare längs ett löpande band. Fyra av Hollywoods starkast lysande stjärnor bestämde sig för att det fick vara nog. Så 1919 bildades United Artists av Charlie Chaplin, Mary Pickford, Douglas Fairbanks och D.W. Griffith.
Warner Bros. bildades av de fyra bröderna Warner år 1923. Då hade de redan sysslat med distribution och filmvisning, samt inlett några försök med filmproduktion. Men det var med hunden Rin Tin Tin som Warner Bros. fick sin första stora succé. Mycket av inkomsterna plöjde bröderna ner i att diversifiera. De köpte producenter av nothäften, de köpte ett skivbolag, de köpte en radiostation. Sam Warner övertygade de andra om att satsa på ljudfilm, men under produktionen av den första ljudfilmen The Jazz Singer insjuknade Sam och den 5 oktober 1927 dog han. Den 6 oktober 1927 hade The Jazz Singer premiär. Ingen av bröderna deltog på premiären. Snart därefter visade det sig att Sams intuition hade varit korrekt: Den första ljudfilmen blev en enorm succé för Warner Bros. och förändrade Hollywood i grunden.
MGM (Metro-Goldwyn-Mayer) bildades 1924 när Marcus Loew, ägare till Metro Pictures, köpte Goldwyn Pictures och sedan anställde Louis B. Mayer till att sköta bolaget. Ett av de första besluten Mayer tog var att sno Irving Thalberg från Universal. Under Thalberg kom MGM att bli Hollywoods mest framgångrika, samt en av de mest prisbelönta. De kom att fokusera på att kontraktera Hollywoods stora skådespelarnamn. Bolaget kom att ha ”fler stjärnor än himlen”, som de uttryckte det.
RKO (Radio-Keith-Orpheum) bildades 1928 av en alfabetssoppa av olika bolag. I korthet köpte Joseph P. Kennedy (president John F. Kennedys far) tre bolag – KAO, FBO och RCA – och slog ihop dem till RKO. RCA var ett ljudsystem och det är en av anledningarna till att RKO tillkom precis efter att ljudfilmen slagit igenom.
Studiosystemet lade grunden för Hollywoods gyllene era på 1930- och 1940-talen. Filmbranschen blev en filmindustri som producerade film på löpande band. Biopubliken växte, biograferna blev större och intäkterna ökade med dem. Det fanns ett par inbyggda problem med systemet, men när filmbolagen tjänade pengar, biopubliken var nöjda och skådespelarna fick priser, var det ingen som ville se de problemen.
3. Världen utanför Hollywood
3.1. Tyskland
Trots alla motgångar efter första världskriget blev Tyskland en fristad för filmare som skulle sätta en enorm prägel på konstformen. Under de 14 åren som landet var en republik producerades i genomsnitt 250 långfilmer om året. Berlin hade 230 aktiva filmbolag under 1920-talet.
Många av de tyska filmskaparna var inspirerade av den konstnärliga expressionismen, som hade Vincent van Gogh, Henri Matisse och Edvard Munch som företrädare. Filmerna var inte menade att vara realistiska, istället skulle de uttrycka konstnärens, regissörens, känslor och föreställningsvärld. Figurerna, kulisserna och skuggorna var ofta vanskapta och symboliserade ångest och ett mörkt känsloliv. Filmskaparna levde i många fall kvar i första världskrigets skyttegravar och fasorna de hade upplevt där.
Även om det hade gjorts ett par filmer inom den tyska expressionismen redan på 1910-talet, brukar Dr. Caligaris kabinett, Das Cabinet des Dr. Caligari (1920) av Robert Wiene, ses som det första mästerverket. I en absurdistisk och kubistisk värld befolkad av vanställda och ryckiga karaktärer, utspelar sig en berättelse om en telepatiskt styrd sömngångare som mördar folk. Filmen var banbrytande på många sätt och anses ha filmhistoriens första sluttwist.
Ett par år senare gör den tyske krigsveteranen F.W. Murnau en illa maskerad filmatisering av Dracula: Nosferatu (1922). Skuggorna som karaktärerna kastar lever ett eget liv, kulisserna är ibland åt det absurda hållet, och Nosferatu själv är en av de mest skräckinjagande vampyrerna som skapats. Första världskrigets skyttegravar hänger över filmen som en våt filt.
Fritz Lang hade också befunnit sig vid fronten och blivit skadad ett flertal tillfällen, bland annat hade han förlorat synen på sitt högra öga. 1921 gör han Den obesegrade döden, Der Müde Tod, som är en antologi-film med flera romantiska berättelser som alla försöker överbrygga gapet mellan liv och död. Året därpå kommer hans mest expressionistiska verk, Dr. Mabuse, der Spieler (1922), en fyra och en halv timme lång uppgörelse med Tysklands alla vedermödor efter första världskriget. Lang är mest berömd för Metropolis (1927), en milstolpe inom Science Fiction. Den utspelar sig i en framtid där företagsledare tittar ner från enorma skyskrapor, medan arbetarna i underjorden lider. Den dystopiska storstadens främste uppfinnare försöker återskapa sitt livs kärlek i en kvinnlig robot. Förutom att roboten representerar en kropp utan egentligt liv, likt människorna Lang hade träffat i skyttegravarna, så utforskar Metropolis farorna med industrialismen och massproduktionen, som hade lett till så mycket död på första världskrigets slagfält.
Många av de expressionistiska filmskaparna tvingades fly Tyskland när nazisterna tog makten där 1933. Wiene var jude och flydde via Budapest till Paris, där han avled 1938. Murnau, som var gay, stack till Hollywood redan 1926 och hann fortsätta sin karriär där innan han dog 1931. Fritz Lang höll på att filma en uppföljare, Dr. Mabuses testamente, Das Testament des Dr. Mabuse (1933), när nazisterna tog makten. Joseph Goebbels ansåg att filmen var antinazistisk och förbjöd visningar av den. Lang flydde först till Paris och sedan till Hollywood, där hans karriär fortsatte i ytterligare 20 år. Framför allt rörde sig hans amerikanska verk inom Film Noir, där han utnyttjade sin känsla för expressionism för att fortsätta göra filmer som utforskade det mörka inom oss alla. Hans sista film som regissör var den avslutande i hans Mabuse-trilogi: Doktor Mabuses 1000 ögon, The Thousand Eyes of Dr. Mabuse (1960).
Ytterligare ett namn som bör nämnas är Karl Freund. Han var ursprungligen filmfotograf och filmade flera expressionistiska verk, som Der Golem, wie er in die Welt kam (1920) och Metropolis (1927). Han flydde till Hollywood och gjorde ett jättestort avtryck, framför allt på de nya skräckfilmerna som Universal började pumpa ut på 1930-talet. Freund filmade Dracula (1931) och The Murders of Rue Morgue (1932) och fick sedan möjlighet att regissera The Mummy (1932). Freunds inflytande på skräckfilmen som genre blev enormt.
Se mer om detta i kapitlet om skräckgenren.
3.2. Frankrike
Bröderna Lumière hade uppfunnit biograferna, men gjorde inte mer än några filmer för att visa upp mediet. I sina fabriker ägnade de sig åt att tillverka filmremsor till en växande fransk filmbransch. George Méliès var en tidig pionjär, men blev inte särskilt långvarig, som vi har sett. Istället var det två bolag som kom att dominera Frankrikes filmvärld fram till Första världskrigets utbrott: Gaumont bildades 1895 och är världens äldsta filmbolag som fortfarande är verksamt. Pathé bildades 1896 och är världens näst äldsta filmbolag som fortfarande är verksamt.
Surrealismen var en konströrelse som uppstod i Europa efter första världskriget. I Paris började man göra surrealistiska filmer på 1920-talet, filmer som fylldes av bilder som var ologiska, chockerande och drömlika. Surrealismen drog väldigt mycket inspiration från Sigmunds Freuds tankar om drömmar och drömtydande.
Den mest kända surrealistiska filmen är Den andalusiska hunden, Un Chien Andalou (1929), som gjordes i Frankrike, men av en spansk-mexikansk regissör, Luis Buñuel, på ett manus av den surrealistiske spanske konstnären Salvador Dalí. Filmen innehåller ganska mycket ”kroppsskräck” med myror som kryper ut ur ett hål i en hand, eller ett rakblad som skär in i en kvinnas ögonglob.
3.3. Sovjetunionen
Året innan första världskriget tog slut genomgick Ryssland en revolution som följdes av att Sovjetunionen etablerades som en kommunistisk diktatur. Regimen insåg tidigt kraften som fanns i rörliga bilder, så redan 1918 hade man startat en filmskola i Moskva, där bland andra Lev Kuleshov arbetade. Han arbetade inledningsvis med stillbilder (se Bilden), främst på grund av att det var väldigt svårt att få tag på råfilm. När han väl fick möjlighet att göra film av rörliga bilder utvecklade han det vi idag kallar för montagetekniken, där man med hjälp av redigering kan manipulera både tid och plats.
Sergei Eisenstein var en sovjetisk regissör som skulle ta montagetekniken, göra den till en konstform och nå internationella framgångar med den. Hans första långfilm var Strejken (1925), men senare samma år fick han ett internationellt genombrott med Pansarkryssaren Potemkin (1925), som brukar räknas som ett mästerverk. Särskilt en scen som utspelar sig på en lång trappa i staden Odessa, ses som en mästarlektion i montagetekniken. Eisenstein gjorde främst kommunistiska propagandafilmer och han stod på god fot med först Lenin och sedan Stalin.
3.4. Sverige
Filmproduktionen i Sverige drog igång på riktigt under den första hälften av 1910-talet i och med etablerandet av Svenska Bio på Lidingö. Först 1918 fick Svenska Bio konkurrens, då av AB Skandia, men redan året därpå gick Svenska Bio och AB Skandia samman till ett bolag: Svensk Filmindustri. Nästan omedelbart börjar det nya bolaget att uppföra ett svenskt Hollywood, ett område med studios i Råsunda utanför Stockholm som kom att heta Filmstaden. Samtidigt hade världens filmmarknad öppnats upp, i och med freden efter första världskriget. Stumfilm var enkel att exportera och Svensk Filmindustri (SF) tänkte dra nytta av det. Från sina föregångare ärvde Svensk Filmindustri Sveriges två främsta regissörer, som fortfarande var i början av sina respektive karriärer: Victor Sjöström och Mauritz Stiller.
Victor Sjöström hade redan filmatiserat flera romaner av bl.a. Henrik Ibsen och Selma Lagerlöf, och hans första film för SF blev också på en Lagerlöf-roman. Körkarlen (1921) räknas som svensk stumfilms främsta verk och innehåller banbrytande specialeffekter. Filmen gjorde också Sjöström internationellt känd och han lockades till Hollywood året därpå. I USA fortsatte Sjöström att under resten av 1920-talet göra kritikerrosade filmer som gick hem hos publiken.
Mauritz Stiller fick en kritikerrosad succé med Erotikon (1920), men hans främsta svenska stumfilm var en annan Lagerlöf-filmatisering, Gösta Berlings saga (1924). Den blev också kritikerrosad och en publiksuccé och efter framgångarna med den, lockades också Stiller till Hollywood. Han gjorde där några filmer som inte blev lika väl emottagna som Sjöströms, och han återvände 1928 till Sverige. Han var då sjuk och dog senare samma år. Men med sig på resan hade han haft det som skulle bli Sveriges främsta skådespelare:
Greta Garbo var inte den första svenska skådespelaren som nådde stora framgångar i Hollywood – den äran går till Anna Q. Nilsson från Ystad – men hon blev definitivt den mest mytomspunna. Hon gjorde sin debut på vita duken i Stillers Gösta Berlings saga och följde sedan med regissören till Amerika. Hennes främsta roll under Hollywoods stumma period var Anna Karenina (1927).
