1927-1939 – Ljudfilmen, depressionen och diktaturerna

---

1. Historisk bakgrund

Under 1920-talet upplevde världsekonomin sina största framgångar någonsin. Aktiepriserna steg oavbrutet och man satsade sina besparingar och tog ut lån för att köpa aktier så billigt som möjligt för att sedan försöka sälja dem så dyrt som möjligt. Det fanns ingen ände på hur rik man kunde bli på aktie- och valutamarknaden. Men i oktober 1929 inträffade den stora börskraschen i USA. Aktiepriserna föll kraftigt och drog med sig världens alla börser. Världen kastades in i en djup depression – extrem lågkonjunktur – som varade i stort sett hela 1930-talet. I USA späddes depressionen på av en serie stormar – the Dust Bowl – som drog över Mellanvästern och som tvingade miljoner människor att migrera, de flesta västerut till Kalifornien.

Franklin D. Roosevelt gick 1932 till val på att komma med ett räddningspaket för den amerikanska ekonomin – the New Deal, och 1933 blev han president efter att ha besegrat den impopuläre Herbert Hoover. Med sin nya giv menade Roosevelt att man med hjälp av lånade pengar skulle kickstarta den amerikanska ekonomin genom stöd till arbetslösa, bidrag till de hårt drabbade bönderna, samt flera stora offentliga byggnationer av dammar, elnät och vägar. De europeiska stormakterna var mer konservativa och menade att uppgången i ekonomin kommer automatiskt.

När de franska ”galna åren” gick mot sitt slut var återuppbyggnaden av den franska industrin och ekonomin i stort sett fullbordad, men också Frankrike drabbades hårt av börskraschen och depressionen, och 1930-talet blev inte så ”galet”. Storbritannien klarade de ekonomiska svårigheterna bättre än de flesta andra europeiska staterna. Arbetarrörelsen hade växt sig stark och blivit det största oppositionspartiet samtidigt som den kvinnliga rösträtten fick ett allt större genomslag. Storbritannien blev mer jämlikt under Mellankrigstiden.

Den svenska Mellankrigstiden präglades också av ökad jämställdhet och jämlikhet. Vänstervindarna friskade i samband med att depressionen nådde Sverige och späddes på av två händelser: I Ådalen 1931 besköts ett socialdemokratiskt demonstrationståg av svensk militär och dödade fem personer; I Paris 1932 begick affärsmannen Ivar Krueger självmord, på grund av att hans tändstickskoncern höll på att gå under och samtidigt rullades det upp en politisk skandal som framför allt drabbade den sittande liberala regeringen. Vid riksdagsvalet 1932 vann därför Socialdemokraterna stort och kunde bilda regering tillsammans med Bondeförbundet (dagens Centern). Socialdemokraterna skulle sedan befinna sig i regeringsställning fram till 1976.

Tyskland hade redan drabbats hårt under 1920-talet, men det var inget mot hur börskraschen och depressionen slog mot den ömtåliga tyska demokratin och ekonomin. USA hade lånat ut pengar till Tyskland och investerat i landets industrier, men nu krävde amerikanerna tillbaka pengar. Den tyska ekonomin gick under och en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen blev arbetslösa. De ekonomiska svårigheterna utnyttjades av extremistiska grupper på både höger- och vänsterkanten, som skaffade sig egna beväpnade frikårer för att slå sunt förnuft i sina meningsmotståndare. Särskilt framgångsrika var nazisterna och 1933 kunde de ta makten. Adolf Hitler blev Tysklands diktator och nazisterna inledde genast en omvälvning av Tyskland. Nazisterna införde raslagar, som framför allt drabbade judarna; man förkastade vissa former av kultur, särskilt sådan som nazisterna betraktade som judisk, kommunistisk eller sexuellt avvikande; och man började rusta upp den tyska militären, i ett uppenbart brott mot Versaillesfreden.

Det enda landet som inte direkt påverkades av depressionen var Sovjetunionen. Deras planekonomi under Josef Stalin verkade gå ganska bra jämfört med Västeuropa. Ekonomin hölls uppe av att de exporterade mycket av sitt spannmål till utlandet medan befolkningen svalt, främst i Ukraina, samt att de hade ett utbyggt nätverk av arbetsläger, Gulag, där fångarna arbetade under slavliknande förhållanden. Den sovjetiska propagandan var väldigt framgångsrik i att visa på industriell produktivitet och växande exporter – den visade givetvis ingenting av baksidorna med den förda politiken. Sovjetunionen blev inte ett rikt land och de få pengarna de hade satsade de gärna på militären.

USA och de europeiska stormakterna tittade på när Tyskland gång efter gång bröt löften och samtidigt blev alltmer aggressivt mot sina grannar. 1938 blev Österrike en del av Tyskland. Våren 1939 gick Tyskland in i Tjeckoslovakien. Fortfarande tittade stormakterna på. I augusti överraskades världen av att Tyskland och Sovjetunionen ingick en pakt om att inte angripa varandra, och den 1 september 1939 angrep Tyskland grannlandet Polen västerifrån, ett par veckor senare gick Sovjet in i östra Polen. Andra världskriget hade inletts.

Filmen blev ett medium som skildrade 30-talets verklighet – depressionen, gangstrar, fascismens tillväxt och krigets antågande. Men filmen fick också ljud, vilket gjorde att musikalen med stora sång- och dansnummer blev en genre, komedin gick från att vara fysisk slapstick till att bli extremt snabbkäftad screwball. Biografernas mörker blev därför också ett sätt att fly den hårda verkligheten.

2. Hollywoods guldålder inleds

Filmen hade precis börjat genomföra den största förändringen sedan filmkameran uppfanns – sätta ljud på den – när världen kastades in i en djup ekonomisk depression. Medan de europeiska filmländerna med få undantag gick alltmer mot auktoritära regimer, skulle Hollywood omfamna de nya innovationerna och de tidiga amerikanska ljudfilmerna skulle på många sätt både avbilda och låta publiken fly från den bistra verkligheten.

2.1. Ljudet anländer

Inom loppet av några få år ställde Hollywood om till ljudfilm. Den sista fullständiga stumfilmen producerades 1929. Alla produktionsbolag och biografer hade ställt om med mikrofoner och högtalare på bara två år.

När ljudet kom hade världen bemästrat den rörliga bildens berättande. Precis när man hade lyckats börja röra på kameran och placera den var man ville, blev det nu viktigt att kameran inte störde ljudupptagningen. Den placerades inuti ljudisolerade bås så att ljudet från kamerans mekanismer inte fastnade i mikrofonerna som skulle spela in skådespelarnas röster. Bildberättandet blev statiskt under några år. Filmskaparna kompenserade genom att låta skådespelarna tala och sjunga, en förändring som inte passade alla. Många stumfilmsstjärnor hade inte riktigt röster som passade dialog eller sång, och att agera med sin röst krävde helt andra skådespelarmuskler än att uttrycka sig endast med sin kropp och ansikte. Mary Pickford och Douglas Fairbanks, ett par av stumfilmens största stjärnor, pensionerade sig själva från den vita duken efter bara några få ljudfilmer. Charlie Chaplin, den största stumfilmsstjärnan, fortsatte att göra stumfilmer fram till 1940.

Omställningen var dyr. Dels behövde man göra stora investeringar i utrustning och mikrofoner för ljudinspelning; dels behövde man utrusta biograferna med nya projektorer med möjlighet för ljuduppspelning, förstärkar och högtalare. Mycket tack vare de framgångsrika musikalerna betalade sig investeringarna ganska snabbt.

Ytterligare ett ekonomiskt problem var att exporten gick i stå. Under stumfilmsepoken hade filmer varit enkla att exportera över språkgränserna. Svenska filmer fick ett genomslag i USA. Amerikanska filmer fick ett genomslag över hela världen. Anledningen var att de var enkla att översätta. Det enda man behövde översätta var ”skyltarna” i filmen.

När skådespelarna började prata, däremot, blev det genast svårare och dyrare. Under några år spelade Hollywood in flera versioner av sina filmer. Dracula (1931) spelades in i en engelskspråkig version på dagtid. Nattetid spelade man in samma film på spanska. Man översatte manuset och använde samma kulisser men andra skådespelare.

Problemet var det samma för hela världen. Även om amerikanska filmer nådde ut över världen, så var det svårare för de mindre språkgrupperna att producera filmer som fick internationell uppmärksamhet. Ljudet isolerade mindre länders filmindustrier.

2.2. Akademin

Samma år som ljudfilmen kom, 1927, inrättades också the Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). MGM:s filmbolagschef, Louis B. Mayer, hade haft lite problem med fackförbunden som byggde hans hus, och nu ville han inte låta facken få makt över filmbranschen. AMPAS skulle verka för att medla i konflikter mellan filmbolagen och dess anställda, regissörer, skådespelare, författare och hantverkare, utan att blanda in några fackförbund. 1920-talets Hollywood hade också haft en rad av stora skandaler bland filmstjärnorna som hade chockat nationen, så filmbranschen behövde förbättra sitt rykte, ansåg Mayer.

Det bästa sättet att förhindra konflikter och skandaler var att börja ge filmarbetarna priser, ansåg Mayer. Akademins första prisutdelning ägde rum 1929 – the Academy Awards, eller Oscarsgalan, var född. Den första ceremonin är den enda som inte har sänts live på något sätt. Från 1930 sändes den på radio och från 1953 på TV.

2.3. Trender i Hollywood

Musikaler

RKO satsade på en osannolik musikalartist. Enligt legenden ska filmbolaget ha testat honom och skrivit en rapport: ”Kan inte sjunga. Kan inte agera. Tappar håret. Kan dansa lite.” Trots det omdömet blev Fred Astaire RKO:s största musikalstjärna tillsammans med Ginger Rogers, som han tidigt parades ihop med. Under 1930-talet gjorde Fred och Ginger nio musikaler tillsammans för RKO, flera av dem blev enorma succéer. De bästa är The Gay Divorcee (1934), Top Hat (1936) och Swing Time (1936).

Komedier

En genre som förändrades i grunden av ljudet var komedin. Trots att en del filmer fortfarande hade inslag av slapstick, så blev de muntliga skämten viktigare. Dialogen blev snabbare och snärtigare, och inte sällan utan dubbla betydelser.

Under 1930-talet dök det upp en ny subgenre: screwball-komedin. De var ofta romantiska komedier som använde sig av rapp och snärtig dialog – inte sällan omöjligt snabba repliker. It Happened One Night (1934) brukar räknas som den första, medan de bästa är Bringing Up Baby (1938) och His Girl Friday (1940), båda regisserade av Howard Hawks och med Cary Grant i huvudrollen.

Verkligheter

De första åren med ljudfilm gick folk på bio för att fly verkligheten med snabbkäftade komedier och storslagna musikaler, men snart tröttnade man. Biopubliken ville se filmer om världen omkring dem, de ville se skådespelare gestalta deras verklighet och eftersom 1930-talet präglades av depression, arbetslöshet, gangsterkrig och social utslagning, så blev det också populärt att skildra på vita duken.

Monster

Universal Studios satsade på skräckfilmer. Det hade de gjort redan under stumfilmstiden, men produktionen tog riktig fart i början av 1930-talet. Detta sammanföll med att många europeiska flyktingar tog sig till USA. Filmskaparna som på Universal omvandlade skräckgenren på 1930-talet hade levt genom skräcken i Första världskrigets skyttegravar. De tog klassiska skräckromaner och filmatiserade dem genom ett filter av tysk expressionism och krigets massdöd.

Universals första skräckfilm med ljud var Dracula (1931). Den följdes av Frankenstein (1931), The Mummy (1932), The Invisible Man (1933), Bride of Frankenstein (1935) och Werewolf of London (1935). Förutom att många av de här var stilbildande, skulle de också få massor av uppföljare och parodier.

Se mer om skräckgenren här.

Systemet

MGM var det sista filmbolaget som anammade ljudfilmen, men under 30-talet byggdes filmbolaget upp som att de hade ”fler stjärnor än himlen.” De skrev många och långa kontrakt med tidens största skådespelare. En stor anledning till att MGM blev Hollywoods största och mest framgångsrika filmbolag är att Louis B. Mayer anställde en ung man vid namn Irving Thalberg.

Irving Thalberg anställdes redan som 18-åring av Universal Pictures, och två år senare blev han ansvarig producent för ett 30-tal filmer. Under sin tid vid Universal hade Thalberg flera duster med Erich von Stroheim – en diktatorisk och perefektionistisk regissör. När von Stroheim vid upprepade tillfällen drog över budget och vägrade korta filmer som var uppåt fem timmar långa, avskedade Thalberg honom. Den unge och oerfarne producenten segrade över den etablerade och vördade regissören. Thalberg var då 24 år gammal och avskedandet av von Stroheim ledde till en ny ordning i Hollywood.

Hollywood hade varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var konstnärer som hade haft total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Thalbergs uppgörelse med von Stroheim gjorde Hollywood till en affärsmodell där producenterna styrde. Det var producenterna som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Hollywood blev en filmindustri där producenterna var allsmäktiga.

Louis B. Mayer fick upp ögonen för Irving Thalberg och han lyckades 1924 locka över honom till MGM. Där gjorde Thalberg MGM till Hollywoods mest framgångsrika filmbolag – det enda som inte förlorade några pengar under depressionen på 1930-talet och det mest prisbelöna. Thalbergs främsta produktioner var Ben-Hur (1925), Tarzan the Ape Man (1932), Mutiny on the Bounty (1935) och A Night at the Opera (1935). Efter en sällsynt semester i september 1936 fick han lunginflammation och dog 37 år gammal.

2.4. Färg

Man hade experimenterat med färgfilm redan i slutet av 1800-talet, men eftersom bilderna som togs var svartvita, hade man varit tvungen att måla direkt på filmremsorna eller använda färgade filter. I början av 1900-talet använde man ett system som innebar att man filmade med flera kameror – en svartvit, en med rött filter, en med grönt filter och en med blått filter. Sedan projicerade man dem med flera projektorer och den sammansatta bilden blev då i färg. Fyra kameror och fyra projektorer var ett dyrt system.

1932 kom Technicolor, ett färgsystem som kallades three-strip-color, då den spelades in på tre filmremsor i en kamera. Fördelen med Technicolor var att den inte krävde några särskilda projektorer, eftersom filmremsan som projicerades redan var sammansatt i färg. Detta kom att bli det mest populära sättet att spela in färgfilm under 1930-talet fram till 1950-talet.

Färgfilm var givetvis dyrt, så det tog ett tag innan Hollywood verkligen fick upp ögonen för det. Man producerade några färgfilmer under 1930-talet, men inga större succéer. Men när Walt Disneys första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs (Snövit och de sju dvärgarna, 1937) i Technicolor blev 1938 års mest inkomstbringande film, vaknade filmbolagen. Året därpå släpptes två milstolpar inom färgfilm: The Wizard of Oz (Trollkarlen från Oz, 1939) och Gone With the Wind (Borta med vinden, 1939). Gone With the Wind vann tio statyetter vid den 12:e Oscarsgalan, däribland för bästa film.

Även om färgfilmen firade stora triumfer under 1930-talet, kom det att dröja till 1950-talet innan majoriteten av filmerna spelades in i färg. Svartvit film var billigare att använda i alla fall fram till i början av 1960-talet. Därefter använde man mest svartvit film främst av konstnärliga skäl. Det gäller fortfarande idag.

2.5. Koden

Även om Louis B. Mayer hade bildat Akademin för att delvis skyla över Hollywoodstjärnornas skandaler, så fortsatte många skådespelare att leva livet. Skandalerna upphörde inte, och Hollywoods image som ett syndens näste fanns kvar. Om man inte kunde kontrollera skådespelarnas egna privatliv, så kunde man i alla fall göra något åt det som visades på den vita duken.

Warner Bros, som hade specialiserat sig på hårdkokta filmer om den stora depressionens verklighet, tvingades överge realismen. Istället fokuserade de på historiska dramer och svärdfäktarfilmer med nya stjärnor som Bette Davis, Olivia de Havilland och Errol Flynn.

3. En splittrad värld

Franskt 1930-tal

Flykten från Tyskland

Brittiska mästerregissörer

Svenska pilsnerfilmer